I veckan fick jag återstifta kär bekantskap med två band som kom med överraskningssläpp ungefär samtidigt. Två band som jag inte ägnat många tankar på senaste tiden, men när de nu blivit aktuella igen, kommer minnen och stämningar tillbaka. Banden jag syftar på är Metronomy och Wild Beasts. De har båda det gemensamt att de har en väldigt tydlig stämning i sin musik, och musiken bärs av en specifik attityd och oefterhärmliga röster nästan mer än låtar. Kanske är det därför de båda blivit så tydliga soundtrack och stämningsbärare när jag ser tillbaka. Jag har aldrig tänkt på endera av dem som "favoritband", de har alltid haft en hel del låtar jag inte alls gillat, och deras album har halkat ner på mina årsbästalistor och glidit ur Daves Faves-kanon lite grann. Men det blir tydligt nu att de ändå betytt en hel del.
Den senaste veckan har varit ungefär som att åka på en reunion-trip med två goda vänner (båda med sina avigsidor, men ändå goda vänner) som jag reste med första gången jag upptäckte Shanghai och Khartoum, och bodde tillsamans med i Wuhan och Shanghai där vi promenerade ihop i gränder och alléer, och tänka att, härligt, nu träffas vi äntligen igen och kan skapa nya minnen ihop.
Metronomy, med sina aviga harmonier och sin självmedvetet ängsliga tenor, har samlat ihop synthorglarna och gjort ett ovanligt jämt album i "Love Letters" (bara två låtar jag inte orkar med). Det verkar som om frontfiguren Joseph Mount har blivit dumpad och är mer konsekvent dyster och dämpad än tidigare, vilket ger ett mindre kaxigt och spretigt intryck. Produktionen och trummorna är återhållna. Mixningen är också märkligt trubbig, vilket gör sitt för stämningen. Han har aldrig varit den starkaste textförfattaren, men nu tycks låtarna i alla fall handla om något. Det känns onödigt att betygsätta en sån här skiva. Den kommer nog inte ändra någons värld, men kommer säkert att vara ett gott soundtrack och följeslagare för många.
Wild Beasts har alltid ägnat sig åt högoktanigt dramatisk musik. De har varit popmusikens ylande dandy med blanka skor, bultande hjärta och 1000 högskolepoäng i klassisk litteratur. (Deras debutsingel hette "Brave Bulging Buoyant Clairvoyants".) Mest av allt har de varit Hayden Thorpe's uttrycksfulla falsett som fått dansa fritt över mjuka ljudmattor. Låten "We still got the taste dancing on our tounges" från 2009 års "Two Dancers" måste vara en modern klassiker. Där räddes de inte att väva om Tarzan-ropet till en ordlös refräng och låta den bli centralpunkt för låten och hela albumet. Modigt!
Albumen har alltid varit spretiga, men haft ett stämningsmättat patos. I grunden är de fortfarande lika dramatiska och pretentiösa som tidigare, men liksom Metronomy är nya skivan mycket mer återhållen. "Present Tense" är också deras mest jämna album hittills. Har inte hittat någon låt än så länge som jag känner att jag vill skippa när den drar igång. Det är ett allvarligt album, med färre spretiga toppar och dalar, och jag tror det bara kommer göra att jag lyssnar på det mer än de tidigare. Se fram emot en vackert och dramatiskt tonsatt vårvinter!
Dave
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar