En god GIF förlänger livet

 

 

Bra jobbat Cari Vander Yacht.

Dave

En varning

Åre:
Se upp i backen, tusen hål i nacken. Danne-plogen spänner på sig pjäxorna fredag morgon kl 8:30

En liten jämförelse av hur det går när två svenska artister försöker göra samma typ av låt

Hörde idag för första gången Kents nya omtalade singel "La Belle Epoque". Den fick mig ögonblickligen att tänka på en annan, bra låt. Här kommer en snabb jämförelse som illustrerar hur man kan göra två svenska låtar med väldigt snarlika koncept där en blir mycket bra och en är inte särskilt bra alls, tyvärr.


Om vi börjar med musiken. La Belle Epoque är kanske inte det sämsta Kent har gjort rent musikaliskt (trummorna är rätt snygga), men vad 17 har de gjort med Jocke Bergs röst? Jockepockes vanligtvis halv-störiga röst låter nu helt outhärdlig. Kanske är den märkliga mixningen menad som "provocerande", kanske användes uttrycket "in your face-känlsa" i ljudbåset, men kära Kent, det här låter bara fult.

Dementorer däremot är en energi-explosion från första gitarr-slingan hela vägen in i mål. Låten rymmer både ett strålande call-and-response-gitarriff och en tipp topp refräng, inte illa. Och medan Jockepocke mest rabblar upp en massa saker med rullande rrr, sjunger Alkberg som om hans liv hängde på det. Det skadar inte att han dessutom tagit in bob hund-Conny på gitarr. Men det är kanske orättvist att jämföra musiken i så kvalitativt och musikaliskt skilda låtar. Över till texen, eller "konceptet".

Temat, eller konceptet i båda låtarna är ett sorts "jag är..."/"vi är..." upplägg, där de genom att därefter nämna olika "laddade" begrepp vill måla upp en bild av det svenska samhället. I kentlåten är det genomgående från början, men i Dementorer är det främst på slutet som temat tar över. I det ena fallet blir det ganska så platt och utstuderat, i det andra fallet blir det både bra och intressant. Döm själv vilken som lyckas bäst:

Urval ur La Belle Epoque:
Jag är halvåret av mörker
i landet som gud glömde
Den främlingsfientliga politiken
Jag är självmordsstatistiken
Jag är glesbygden Rohypnolen
Jag är svartsjukan alkoholen
Jag röstar inte längre i valet
Jag är Melodifestivalen

Urval ur Dementorer:
Vi är farbror poliserna
Vi är gatstenarna
Vi är skyltfönstrena
Vi är larmsignalerna
Vi är lasermännena
Vi är invandrarna
Vi är kristdemokraterna
Vi är Jan Björklundarna
Vi är hemmakvällarna
Vi är Idol-deltagarna


Jag tycker i alla fall bättre om när "samhällskritiska texter" får en att fundera än när de bara vill skriva en på näsan (Set, game, match Alkberg). Kent får trösta sig med att deras halvkackiga och övertydliga låt säkert kommer dra in en del spotify-kash och i alla fall några gymnasiströster till Löfven. Och att de är sveriges största rockband, det är säkert nice.

Dave

Dagens Dave

Födelsedagsmiddag, eller Fläsket dras

Ett år in i 30+-livet passade jag på att testa en rätt som är sååå 2013 - pulled pork. Kan rapportera att det är en skön känsla med ugnsbakat långkok en slö eftermiddag (lite som att ha pengar på banken) tillredningen var enkel och ingredienserna billiga.

Soft, helt enkelt (för att använda något annat daterat).

Nedan är ett par bilder från tillredning och upplägget.

Smakade mört och kryddigt med lite hetta, både i köttet och från såsen.

I övrigt måste jag säga att årets födelsedag är lite av en icke-händelse, speciellt med tanke på den milstolpe som vi väntar på. 

Cheers, Mag

Gamla bekanta

I veckan fick jag återstifta kär bekantskap med två band som kom med överraskningssläpp ungefär samtidigt. Två band som jag inte ägnat många tankar på senaste tiden, men när de nu blivit aktuella igen, kommer minnen och stämningar tillbaka. Banden jag syftar på är Metronomy och Wild Beasts. De har båda det gemensamt att de har en väldigt tydlig stämning i sin musik, och musiken bärs av en specifik attityd och oefterhärmliga röster nästan mer än låtar. Kanske är det därför de båda blivit så tydliga soundtrack och stämningsbärare när jag ser tillbaka. Jag har aldrig tänkt på endera av dem som "favoritband", de har alltid haft en hel del låtar jag inte alls gillat, och deras album har halkat ner på mina årsbästalistor och glidit ur Daves Faves-kanon lite grann. Men det blir tydligt nu att de ändå betytt en hel del.

Den senaste veckan har varit ungefär som att åka på en reunion-trip med två goda vänner (båda med sina avigsidor, men ändå goda vänner) som jag reste med första gången jag upptäckte Shanghai och Khartoum, och bodde tillsamans med i Wuhan och Shanghai där vi promenerade ihop i gränder och alléer, och tänka att, härligt, nu träffas vi äntligen igen och kan skapa nya minnen ihop.

Metronomy, med sina aviga harmonier och sin självmedvetet ängsliga tenor, har samlat ihop synthorglarna och gjort ett ovanligt jämt album i "Love Letters" (bara två låtar jag inte orkar med). Det verkar som om frontfiguren Joseph Mount har blivit dumpad och är mer konsekvent dyster och dämpad än tidigare, vilket ger ett mindre kaxigt och spretigt intryck. Produktionen och trummorna är återhållna. Mixningen är också märkligt trubbig, vilket gör sitt för stämningen. Han har aldrig varit den starkaste textförfattaren, men nu tycks låtarna i alla fall handla om något. Det känns onödigt att betygsätta en sån här skiva. Den kommer nog inte ändra någons värld, men kommer säkert att vara ett gott soundtrack och följeslagare för många.

Wild Beasts har alltid ägnat sig åt högoktanigt dramatisk musik. De har varit popmusikens ylande dandy med blanka skor, bultande hjärta och 1000 högskolepoäng i klassisk litteratur. (Deras debutsingel hette "Brave Bulging Buoyant Clairvoyants".) Mest av allt har de varit Hayden Thorpe's uttrycksfulla falsett som fått dansa fritt över mjuka ljudmattor. Låten "We still got the taste dancing on our tounges" från 2009 års "Two Dancers" måste vara en modern klassiker. Där räddes de inte att väva om Tarzan-ropet till en ordlös refräng och låta den bli centralpunkt för låten och hela albumet. Modigt!

Albumen har alltid varit spretiga, men haft ett stämningsmättat patos. I grunden är de fortfarande lika dramatiska och pretentiösa som tidigare, men liksom Metronomy är nya skivan mycket mer återhållen. "Present Tense" är också deras mest jämna album hittills. Har inte hittat någon låt än så länge som jag känner att jag vill skippa när den drar igång. Det är ett allvarligt album, med färre spretiga toppar och dalar, och jag tror det bara kommer göra att jag lyssnar på det mer än de tidigare. Se fram emot en vackert och dramatiskt tonsatt vårvinter!

Dave

Inledningar del 2

Det är torsdag och dags för ett nytt inlägg i Brogens serie om de bästa romaninledningarna. Det är dags för en turk, det är dags för en nobelpristagare, det är dags för... Orhan Pamuk!

"En dag läste jag en bok och hela mitt liv förändrades. Redan under de första sidorna, upplevde jag inom mig bokens kraft med en sådan styrka att det tycktes mig som om min kropp skilde och avlägsnade sig från stolen och bordet jag satt vid. Men fastän jag trodde att min kropp skilde och avlägsnade sig ifrån mig tycktes det som om jag mer än någonsin och med hela min varelse satt på stolen vid bordet och att boken med all sin kraft inte bara påverkade min själ utan allt hos mig som gör mig till den jag är"
(Ur Det nya livet)

Vad är det som är så bra med just de här inledande meningarna, kanske du frågar dig. Det finns ju så många romaner. Jo, visst är det så, men låt mig få förklara. Den läsare som just har börjat läsa i den här romanen; möts redan i inledningsscenen av en fiktiv person som en dag läst en bok som förändrat hela den personens liv. Man måste ha en jäkla motståndskraft mot metalitterärt godis för att åtminstone inte få lite svindel av att befinna sig i samma situation som berättaren när man vet det. Man måste vara en genomcynisk person för att åtminstone inte försöka ge sig hän och låta boken man läser förföra en på samma vis. Därför är det här bra.

PS. Det ska dock påpekas att det går mer eller mindre åt helvete för huvudpersonen efter den här scenen.